bortapaobestamdtid

Turistandet fortsatt med att jag mötte mamma och Lars på Neue Nationalgallerie (efter en ordentlig powernap) och såg på den grymmaste konsten någonsin. Alla som kommer till Berlin måste dit, gammal som ung!



Nu är vi i full gång med att göra trerätters här hemma i lägenheten


Menyn ser ut som följer:

Förrätt: Kryddig morotssoppa med apelsinkräm
Varmrätt: Fetaost- och persiljebakad forell med blomkålspuré
Efterrätt: Citronkräm med granatäpple Chokladpudding med persikohalvor (de har inte lemon curd här tydligen, fuuuck)

Imponerande? Ja.

 

Hälsningar från krigsmarkerna

För att klara av saknaden efter vår vapendragare Hanna som nu har lämnat boet, ska vi ge oss på att styra någon sorts hemmafest här i Neukölln ikväll. Detta blir sista striden, eftersom min mor kommer imorgon och tonårssupandet då måste upphöra över en helg.

Lite roligt är ju att alla vi känner här i staden och alltså de enda vi kan bjuda in är killar som kärat ner sig i Emma på olika sätt. Med andra ord kommer crowden för kvällen bestå av herrar som tävlar om min rumskompis hand. Jag ska med andra ord bara luta mig tillbaka och enjoy the show.

Detta kommer bli episkt, på ett eller annat sätt



Avslutar med en klassisk posebild:



/Bakfyllan själv

Sa ju upp mig igår morse. Det blev en lång period som arbetare med andra ord, hela fyra dagar!

Nu är jag friiiiiiiii, arbetslös, lycklig



Ikväll ska vi lyckas ta oss ut och visa underbara KDR för Hanna. Tjipptjipp

Vi har kommit överens om att gårkvällen får fem av fem toasters. Jag lirkade mig in på avskedsfestandet för en jobbarkompis på en grym bar som hette KDR. När vi väl hittade till den ohittbara baren hängde vi dock knappt med mina arbetskamrater, utan planterade oss vid bardisken och hängde med den ena coola tysken efter den andra.

Det är ett sant mirakel att jag varken spydde igår eller imorse med tanke på att jag satte i mig en halv flaska vin och lätt över tio vodkashots. Men fylleskyddsängeln måste ha varit med mig för jag mådde prima! Detsamma gäller för Emma, även om hon var lite halvförvirrad imorse...

Förbannar vårat fylleresonemang att vi kunde stöka ner hur mycket som helst igår och ta tag i någon sorts städning idag. Jo, tjena, det kommer ju hända. Vi skjuter på städningen till imorgon och då finns det inga ursäkter eftersom min fina älsklings-Hanna kommer på kvällen!

Vad mer, vad mer? Jag lagar just nu lördagsmiddagen: ett kilo pommes frites och två färdigpizzor som snart ska sättas in i ugnen. Överviktig än? Nej, men jag jobbar på det.

Min hjärna är inte riktigt med idag, därav detta totalt meningslösa inlägg




Bilder från igår dååååååååårå



Ett par mogna glas vin




Nu laddar vi om för ikväll! Man kan ju inte äta pizza utan öl och man kan ju inte dricka öl utan att dricka vin och så vidare i all oändlighet hahahaaaaaaaaaaaaaa

Nej usch, klarar inte av det förra inlägget trots min uppenbara ironi. Får dåligt samvete. Förlåt, Emma, förlåt.

Jag älskar ju att laga mat! Om jag inte varit tröttheten själv skulle jag nog orkat göra ett glädjeskutt för att jag får laga maten helt själv idag. Jag är besatt, tänker på mat mest hela tiden, vill gå och lägga mig så jag får gå upp och äta frukost, räknar minuterna till middagstid. Jag njuter av att planera vad vi ska äta, handla, laga mina underbara rätter och förstås att äta dem. De senaste dagarna har vi också börjat räkna ut hur mycket våra portioner kostar under tiden som vi äter, vilket tar njutningen till en helt annan nivå. Min besatthet över mat har minst sagt växt sen jag flyttade. Och den har smittat av sig på Emma, vilket går ut över min förmåga att utöva min besatthet. Emma vill lära sig att laga mat, och vara med och bestämma och jag måste verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte låta kontrollbehovet och matobsessionen ta överhanden och springa fram till Emma, rycka pastapaketet ur hennes hand och skrika "MIN MAT! MIIIIIN MAT!". Man måste ju försöka bete sig.

Men på tal om mat. Idag, alltså min första dag på jobbet (som om alla inte visste det), kom jag beredd med en burk naggande god potatis/morots/tomat/curry/svamp/lök/allt annat man kan tänka sig-soppa som jag skulle äta till lunch. Tycker det känns lite jobbigt att behöva börja äta lunch eftersom vi snålat och satsat på feta frukostar och middagar och knappt någon lunch sen vi kom hit. Jag är ju faktiskt i första hand snål och nu blir det alltså ännu en måltid att betala för per dag.

Iiiiallafall, såg något i jobbmailboxen om någon form av knytkalasbrunch som då skulle äga rum idag. Jag visste uppenbarligen inte om den = hade inte anmält mig och inte heller tagit med något. Den lilla tjockisen i mig satt hela förmiddagen och hoppades på att någon skulle vara snäll nog och ändå bjuda in den nystartade praktikanten och såklart kom lyckan i form av en Stefan och sa att det fanns så mycket så jag kunde ta för mig också.

Nu kom dock dilemmat. Jag hatar när folk ser när jag äter, speciellt totala främlingar som jag vill imponera på och speciellt när jag äter slafsigt och jävligt och det är brunchbuffé med hur mycket onyttiga saker som helst. Å andra sidan var jag hungrig som en varg och buffén var helt otrolig med hur mycket god mat som helst. Så valet stod mellan att försöka vara den svala nya tjejen som lungt tuggar i sig en normal portion av lite olika lunchrätter, kanske nibblar på en bit kaka till efterrätt, men lämnar ändå större delen för så sugen är jag ändå inte ELLER att ge mig hän åt min överviktiga sida, slicka papptallriken efter det sista av potatissalladen, hämta mer flera gånger, ta inte en inte två utan FYRA bitar chokladkaka och inte lämna ens den minsta lilla smula.

Pax att inte berätta vilket det blev :'(

Vad är det här?

Kommer hem från en lång dag på jobbet och Emma är inte ens hemma?! Med andra ord: ingen mat på bordet, inga små fingrar redo att massera Big papas fötter, ingen nyöppnad öl på vardagsrumsbordet för att släcka efter-jobb-törsten, inte ens en rumpa att smacka till opassande för att sedan skratta ett obehagligt, lite slem-i-halsen-aktigt skratt. Vad är det för poäng att fara till jobbet varje dag och dra in levebrödet till sambon så hon kan roa sig dagarna i ända om jag inte ens får något tillbaka!

Nä, nu ska jag sitta exakt så här



i fåtöljen med ögonen på dörren tills hon vågar sig hem igen. Och då jävlar. Då är handflatan varm och redo. Redo för lite disciplin. Då ska satmaran lära sig

Alltsåååååå jag orkar inte. Spotify säger nu åt mig att jag inte kan fortsätta använda det om jag inte uppdaterar mitt land på min profile. Går självklart in på min jävla profile eftersom jag aldrig någonsin haft mer lust att lyssna på Fleet Foxes än jag har nu (vill ha det jag inte kan få, jag vet) men oj då, när jag ska välja ett annat land i land-listan finns det BARA ETT LAND ATT VÄLJA PÅ: Sweden?!?!?!?!=!??!?!=

Vad är problemet? Varför gör Spotify så här mot mig? Ska jag verkligen behöva typ maila någon prepubertal Spotify-nörd för att kunna lyssna på lite JÄVLA musik!? ARRRHGHHGGHHHH *gråter blod*

Idag sov vi alldeles för länge. Jag kom i säng efter fyra och Emma raglade i säng gud vet hur mycket senare än så. Kom inte upp ur sängen förrän efter två och gjorde inget vettigt förrän efter tre. Ändå har vi jättemycket att göra idag = problematiskt

Till exempel måste vi:

• Åka till turkiska marknaden och köpa tomat, paprika, avocado, lime och bananer
• Åka till Kaufland och köpa basvaror, fisk och sprit (!!)
• Åka till ett Starbucks långt från vårt hem dit vi aldrig behöver komma tillbaka och ta en stor fika (av hemlig anledning)
• Laga ugnsbakad torsk med tomat och vitlök och potäääter
• Dricka drinkar och en och annan Staropramen (coolt)
• Hitta till ställen
• Gå på konsert eller hiphopklubb eller födelsedagsfest
• Bestämma oss
• Ha kul

Ikväll firar vi mitt nya jobb med sekt och nyfunna vänner. Emma förväxlade just sminkborttagning för ögonen med nagellacksborttagningen, vi hoppas hon inte blir blind.

Berlin är kallt, men samtidigt väldigt varmt.

Imorgon väntar turkiska marknaden och hiphop-klubb, men ikväll ska vi bara njuta, njuta njuta

Vet inte om det var hatten, mitt nya läppstift eller det faktum att jag är en människa man dödar för att få anställa, men jobbet är mitt. Från och med måndag är jag den nya praktikanten på Webpotentials här i Berlin, på heltid.

Idag har varit en minst sagt händelserik dag. Det mest nämnvärda hände dock när jag kommit hem från dagens tur ute på stan och skulle börja med middagen.

Två våningar ovanför oss bor det den raraste tanten i världen, som (vi tror) heter Christine. Hon har fått hjälpa oss vilsna flickor med att öppna konservburkar och att få dammsugaren att suga upp smutsen istället för att putta runt den (eller det har vi ju faktiskt inte lyckats med än, men försöka duger). Iallafall, en till konservburk skulle öppnas idag så jag gick upp med vår konstiga tyska konservöppnare och tänkte att Christine kunde visa mig hur man gjorde så vi kunde sköta våra konserver själva i framtiden.

Jag plingar på, hon frågar som vanligt vem det är, jag announcar mig och hör hur hon rasslar med nycklarna för att låsa upp sin dörr. Rassel... rassel-rassel. I flera minuter rasslar det och till slut ropar hon lite panikslagen "I can't get it open! I can't get out!". Vad svarar man på det liksom? Jag typ skrattade till lite och fick väl ur mig något "Oh... Try again!". Och hon tryar och hon tryar, i vad som kändes som en evighet försöker hon få upp den jävla dörren. Hon beslutar sig för att låta mig försöka utifrån och vi kilar in en nyckel genom en liten springa i dörren. Jag har tyvärr ingen lycka med låset heller, och stämningen börjar nu bli lätt panisk. Vi rycker båda i handtaget från varsitt håll, hon ropar "Scheisse" och "I can't get out! HELP!" om vartannat.

Till slut säger hon åt mig att plinga på hos hennes granne och medan paniken stiger hos oss båda fifflar nämnda granne inne i sin lägenhet ett bra tag innan han väl kommer ut. En hel del "Is he there? Allo?" från hennes sida och ett par "He's coming! He's coming soon!" från min hinner avverkas, men till slut kommer den nästan enbart tysktalande gubben ut i trapphuset. Han försöker också med nyckeln utan någon framgång och nu står mina två äldre tyska grannarna på varsin sida av en dörr med ett uppenbarligen trasigt lås och skriker åt varandra på panikslagen tyska. Själv står jag där med min dumma jävla konservburk och kan bara betrakta kaoset jag orsakat.

Gubben hämtar iallafall en hel harang av verktyg, Christine skruvar loss hela låsanordningen från insidan och vi står där alla tre och försöker rucka loss den. Till slut, till slut, glider dörren upp och den uppskärrade stackars Christine kan pusta ut. Tillsammans med mig och granngubben. Nu följer en minst lika lång procedur med att försöka se till så detta inte händer igen. Gubben hämtar skruvmaskin och tar loss alla möjliga saker ur låset, det ojas och suckas och än en gång står jag där med min satans jävla konservburk och känner mig som den största klunsen någonsin.

Så när granngubben springer in i sin lägenhet för att hämta något till av sina miljarder verktyg frågar den raraste, finaste Christine mig "Oh, what did you need help with?". Har jag någonsin känt mig dummare än när jag sträcker fram burken med kidneybönor och en gammaldags konservöppnare och klämmer ur mig "Hehe, could you teach me how to open this?"? Svar nej, det har jag inte. Hon öppnar iallafall burken åt mig, vi inleder ett långt samtal om konservöppnare, jag säger att de svenska är mycket bättre, granngubben droppar att han bott i Malmö ett halvår och kan lite svenska bara sådär och hämtar dessutom sin motordrivna konservöppnare som är mycket bättre än någon annan och åh den kan vi hitta där och där och konservöppnare heter så och så på tyska.

Efter ännu mer fifflande med det trasiga låset, och ännu mer dumt stå-och-titta-på-ande från mig, den här gången med en öppnad konservburk i handen, kan vi konstatera att låskaoset förmodligen inte kommer att upprepas, och om det gör det har Christine båda våras nummer och kan ringa på hjälp.

Jag stapplar ner till lägenheten igen och känner mig helt utpumpad. Jag som bara ville öppna en burk med bönor.

Efter att ha gjort exakt allt vi kommit på för att få internet i lägenheten att leva igen, satt jag idag och pillade lite på Safaris nätverksdiagnos. Vet inte om den funkar bättre än Chromes eller Firefox's eller om det var sättet jag vinklade rautern när jag startade om den, men hux flux fick jag internet att återvända från de döda. Nu behandlar jag datorn som en tidsinställd bomb, som om allt kommer lägga ner om jag inte behandlar den som min egna lilla bebis, men det är ett fruktansvärt lågt pris att betala för att ha internet igen!

Emma har äntligen äntligen kommit fram!



Tur att vi har två dörrar till sovrummet hehe

Bara nio timmar tills min sambo anländer!

Märker att det är svårt att beskriva sin bästa vän såhär i textform... Jag vill ju inte att Emma ska känna sig besviken när hon läser detta, skulle hellre se att jag rörde henne till tårar. Men då blir det ju direkt sjukt mycket press. Måste prestera. Måste göra den bästa beskrivningen av en vän som någonsin gjorts. Skrivkrampen är ett faktum.

En lista kanske. Ja, jag ska nog lista Emma. Här kommer Emma Aasa, i listform.

Emma är

• Smart, rolig, omtänksam och så vidare i all oändlighet. Det är väldigt svårt att säga ett ont ord om Emma, hon är nog den godaste människan jag vet. Och hon vet saker och hon har humor och hon är precis lika grov som jag och jag älskar det!
• Stark. Att inte tillåta sig bli trampad på, att stå upp för sina åsikter, att HA åsikter överhuvudtaget och kämpa för dessa, att vara passionerad över det man tror på, att fanimej tro på något, ja allt detta är saker jag värderar sjukt högt hos en människa. Givetvis har Emma så det räcker och blir över. Jag respekterar henne och kan väl också känna mig rätt stolt om man nu får säga så
• Den vän jag känt allra längst, utan någon som helst konkurrens. Jag och Emma fann varandra i ettan och insåg nog direkt att vi var som gjorda för varandra. Jag tror säkert att min onormalt mogna sjuåriga hjärna visste att alla andra vi umgicks med (ja, alltså jag och Emma var ju som ett paket, det var väldigt sällan vi umgicks på tu man hand med någon annan, och isåfall kändes det lite småskumt att inte ha sin bundsförvant där) säkert skulle trilla bort någonstans på vägen, och att den enda som faktiskt betydde något var Emma. Nu har jag visserligen andra vänner som betyder oerhört mycket för mig (tur är väl det), men jag är fortfarande övertygad om att Emma och jag kommer att grow old together *paus för tårtorkning*
• Snygg!!! Jag får inte glömma det viktigaste! Hon är en sight for sore eyes, min Emma. Det kan nog ingen säga emot

Informationsmässigt kanske det här var den sämsta personbeskrivningen någonsin, men vem fan bryr sig om att Emma är 165 lång (?), bott i Skåne de senaste sex åren av vår vänskap och gillar exakt samma lösviktsgodis som jag? Ingen!

Förutom det sista... det är faktiskt relevant information.


Bevis nr 1

Vaknade av att solen lös skamlöst starkt genom det enorma sovrumsfönstret och kände att jag kanske skulle våga mig på att beblanda mig med allmänheten idag. Sminkade mig i förmodligen en och en halv timme, målade naglarna väääldigt långsamt, bytte kläder några gånger, sen när det inte fanns några ursäkter kvar tog jag mig äntligen ut.

Gick till det helt sjukt stora shoppingcentret down the street för att fylla skafferiet med något annat än Super sandwiches och gelésylt. Ja, blablabla, handlade massa goda och nyttiga grejer, men det absolut värdaste jag fick ut av detta besök till affären var alkoholpriserna!

Herre min je, en liter vin för 17 kr?
Kajsa hör på detta, en sjua vodka för 45 kr?!
Och såg jag fel eller kostade ett sexpack staropramen kring trettiolappen? (5,0%, jag dubbelkollade)

Oi ve, hur ska detta gå?

*klad*