Hälsning från den trinda grisen
Nej usch, klarar inte av det förra inlägget trots min uppenbara ironi. Får dåligt samvete. Förlåt, Emma, förlåt.
Jag älskar ju att laga mat! Om jag inte varit tröttheten själv skulle jag nog orkat göra ett glädjeskutt för att jag får laga maten helt själv idag. Jag är besatt, tänker på mat mest hela tiden, vill gå och lägga mig så jag får gå upp och äta frukost, räknar minuterna till middagstid. Jag njuter av att planera vad vi ska äta, handla, laga mina underbara rätter och förstås att äta dem. De senaste dagarna har vi också börjat räkna ut hur mycket våra portioner kostar under tiden som vi äter, vilket tar njutningen till en helt annan nivå. Min besatthet över mat har minst sagt växt sen jag flyttade. Och den har smittat av sig på Emma, vilket går ut över min förmåga att utöva min besatthet. Emma vill lära sig att laga mat, och vara med och bestämma och jag måste verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte låta kontrollbehovet och matobsessionen ta överhanden och springa fram till Emma, rycka pastapaketet ur hennes hand och skrika "MIN MAT! MIIIIIN MAT!". Man måste ju försöka bete sig.
Men på tal om mat. Idag, alltså min första dag på jobbet (som om alla inte visste det), kom jag beredd med en burk naggande god potatis/morots/tomat/curry/svamp/lök/allt annat man kan tänka sig-soppa som jag skulle äta till lunch. Tycker det känns lite jobbigt att behöva börja äta lunch eftersom vi snålat och satsat på feta frukostar och middagar och knappt någon lunch sen vi kom hit. Jag är ju faktiskt i första hand snål och nu blir det alltså ännu en måltid att betala för per dag.
Iiiiallafall, såg något i jobbmailboxen om någon form av knytkalasbrunch som då skulle äga rum idag. Jag visste uppenbarligen inte om den = hade inte anmält mig och inte heller tagit med något. Den lilla tjockisen i mig satt hela förmiddagen och hoppades på att någon skulle vara snäll nog och ändå bjuda in den nystartade praktikanten och såklart kom lyckan i form av en Stefan och sa att det fanns så mycket så jag kunde ta för mig också.
Nu kom dock dilemmat. Jag hatar när folk ser när jag äter, speciellt totala främlingar som jag vill imponera på och speciellt när jag äter slafsigt och jävligt och det är brunchbuffé med hur mycket onyttiga saker som helst. Å andra sidan var jag hungrig som en varg och buffén var helt otrolig med hur mycket god mat som helst. Så valet stod mellan att försöka vara den svala nya tjejen som lungt tuggar i sig en normal portion av lite olika lunchrätter, kanske nibblar på en bit kaka till efterrätt, men lämnar ändå större delen för så sugen är jag ändå inte ELLER att ge mig hän åt min överviktiga sida, slicka papptallriken efter det sista av potatissalladen, hämta mer flera gånger, ta inte en inte två utan FYRA bitar chokladkaka och inte lämna ens den minsta lilla smula.
Pax att inte berätta vilket det blev :'(
:'(
Jag älskar ju att laga mat! Om jag inte varit tröttheten själv skulle jag nog orkat göra ett glädjeskutt för att jag får laga maten helt själv idag. Jag är besatt, tänker på mat mest hela tiden, vill gå och lägga mig så jag får gå upp och äta frukost, räknar minuterna till middagstid. Jag njuter av att planera vad vi ska äta, handla, laga mina underbara rätter och förstås att äta dem. De senaste dagarna har vi också börjat räkna ut hur mycket våra portioner kostar under tiden som vi äter, vilket tar njutningen till en helt annan nivå. Min besatthet över mat har minst sagt växt sen jag flyttade. Och den har smittat av sig på Emma, vilket går ut över min förmåga att utöva min besatthet. Emma vill lära sig att laga mat, och vara med och bestämma och jag måste verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte låta kontrollbehovet och matobsessionen ta överhanden och springa fram till Emma, rycka pastapaketet ur hennes hand och skrika "MIN MAT! MIIIIIN MAT!". Man måste ju försöka bete sig.
Men på tal om mat. Idag, alltså min första dag på jobbet (som om alla inte visste det), kom jag beredd med en burk naggande god potatis/morots/tomat/curry/svamp/lök/allt annat man kan tänka sig-soppa som jag skulle äta till lunch. Tycker det känns lite jobbigt att behöva börja äta lunch eftersom vi snålat och satsat på feta frukostar och middagar och knappt någon lunch sen vi kom hit. Jag är ju faktiskt i första hand snål och nu blir det alltså ännu en måltid att betala för per dag.
Iiiiallafall, såg något i jobbmailboxen om någon form av knytkalasbrunch som då skulle äga rum idag. Jag visste uppenbarligen inte om den = hade inte anmält mig och inte heller tagit med något. Den lilla tjockisen i mig satt hela förmiddagen och hoppades på att någon skulle vara snäll nog och ändå bjuda in den nystartade praktikanten och såklart kom lyckan i form av en Stefan och sa att det fanns så mycket så jag kunde ta för mig också.
Nu kom dock dilemmat. Jag hatar när folk ser när jag äter, speciellt totala främlingar som jag vill imponera på och speciellt när jag äter slafsigt och jävligt och det är brunchbuffé med hur mycket onyttiga saker som helst. Å andra sidan var jag hungrig som en varg och buffén var helt otrolig med hur mycket god mat som helst. Så valet stod mellan att försöka vara den svala nya tjejen som lungt tuggar i sig en normal portion av lite olika lunchrätter, kanske nibblar på en bit kaka till efterrätt, men lämnar ändå större delen för så sugen är jag ändå inte ELLER att ge mig hän åt min överviktiga sida, slicka papptallriken efter det sista av potatissalladen, hämta mer flera gånger, ta inte en inte två utan FYRA bitar chokladkaka och inte lämna ens den minsta lilla smula.
Pax att inte berätta vilket det blev :'(
:'(
Kommentarer
Trackback
