Drama på Boddinstrasse
Idag har varit en minst sagt händelserik dag. Det mest nämnvärda hände dock när jag kommit hem från dagens tur ute på stan och skulle börja med middagen.
Två våningar ovanför oss bor det den raraste tanten i världen, som (vi tror) heter Christine. Hon har fått hjälpa oss vilsna flickor med att öppna konservburkar och att få dammsugaren att suga upp smutsen istället för att putta runt den (eller det har vi ju faktiskt inte lyckats med än, men försöka duger). Iallafall, en till konservburk skulle öppnas idag så jag gick upp med vår konstiga tyska konservöppnare och tänkte att Christine kunde visa mig hur man gjorde så vi kunde sköta våra konserver själva i framtiden.
Jag plingar på, hon frågar som vanligt vem det är, jag announcar mig och hör hur hon rasslar med nycklarna för att låsa upp sin dörr. Rassel... rassel-rassel. I flera minuter rasslar det och till slut ropar hon lite panikslagen "I can't get it open! I can't get out!". Vad svarar man på det liksom? Jag typ skrattade till lite och fick väl ur mig något "Oh... Try again!". Och hon tryar och hon tryar, i vad som kändes som en evighet försöker hon få upp den jävla dörren. Hon beslutar sig för att låta mig försöka utifrån och vi kilar in en nyckel genom en liten springa i dörren. Jag har tyvärr ingen lycka med låset heller, och stämningen börjar nu bli lätt panisk. Vi rycker båda i handtaget från varsitt håll, hon ropar "Scheisse" och "I can't get out! HELP!" om vartannat.
Till slut säger hon åt mig att plinga på hos hennes granne och medan paniken stiger hos oss båda fifflar nämnda granne inne i sin lägenhet ett bra tag innan han väl kommer ut. En hel del "Is he there? Allo?" från hennes sida och ett par "He's coming! He's coming soon!" från min hinner avverkas, men till slut kommer den nästan enbart tysktalande gubben ut i trapphuset. Han försöker också med nyckeln utan någon framgång och nu står mina två äldre tyska grannarna på varsin sida av en dörr med ett uppenbarligen trasigt lås och skriker åt varandra på panikslagen tyska. Själv står jag där med min dumma jävla konservburk och kan bara betrakta kaoset jag orsakat.
Gubben hämtar iallafall en hel harang av verktyg, Christine skruvar loss hela låsanordningen från insidan och vi står där alla tre och försöker rucka loss den. Till slut, till slut, glider dörren upp och den uppskärrade stackars Christine kan pusta ut. Tillsammans med mig och granngubben. Nu följer en minst lika lång procedur med att försöka se till så detta inte händer igen. Gubben hämtar skruvmaskin och tar loss alla möjliga saker ur låset, det ojas och suckas och än en gång står jag där med min satans jävla konservburk och känner mig som den största klunsen någonsin.
Så när granngubben springer in i sin lägenhet för att hämta något till av sina miljarder verktyg frågar den raraste, finaste Christine mig "Oh, what did you need help with?". Har jag någonsin känt mig dummare än när jag sträcker fram burken med kidneybönor och en gammaldags konservöppnare och klämmer ur mig "Hehe, could you teach me how to open this?"? Svar nej, det har jag inte. Hon öppnar iallafall burken åt mig, vi inleder ett långt samtal om konservöppnare, jag säger att de svenska är mycket bättre, granngubben droppar att han bott i Malmö ett halvår och kan lite svenska bara sådär och hämtar dessutom sin motordrivna konservöppnare som är mycket bättre än någon annan och åh den kan vi hitta där och där och konservöppnare heter så och så på tyska.
Efter ännu mer fifflande med det trasiga låset, och ännu mer dumt stå-och-titta-på-ande från mig, den här gången med en öppnad konservburk i handen, kan vi konstatera att låskaoset förmodligen inte kommer att upprepas, och om det gör det har Christine båda våras nummer och kan ringa på hjälp.
Jag stapplar ner till lägenheten igen och känner mig helt utpumpad. Jag som bara ville öppna en burk med bönor.
Två våningar ovanför oss bor det den raraste tanten i världen, som (vi tror) heter Christine. Hon har fått hjälpa oss vilsna flickor med att öppna konservburkar och att få dammsugaren att suga upp smutsen istället för att putta runt den (eller det har vi ju faktiskt inte lyckats med än, men försöka duger). Iallafall, en till konservburk skulle öppnas idag så jag gick upp med vår konstiga tyska konservöppnare och tänkte att Christine kunde visa mig hur man gjorde så vi kunde sköta våra konserver själva i framtiden.
Jag plingar på, hon frågar som vanligt vem det är, jag announcar mig och hör hur hon rasslar med nycklarna för att låsa upp sin dörr. Rassel... rassel-rassel. I flera minuter rasslar det och till slut ropar hon lite panikslagen "I can't get it open! I can't get out!". Vad svarar man på det liksom? Jag typ skrattade till lite och fick väl ur mig något "Oh... Try again!". Och hon tryar och hon tryar, i vad som kändes som en evighet försöker hon få upp den jävla dörren. Hon beslutar sig för att låta mig försöka utifrån och vi kilar in en nyckel genom en liten springa i dörren. Jag har tyvärr ingen lycka med låset heller, och stämningen börjar nu bli lätt panisk. Vi rycker båda i handtaget från varsitt håll, hon ropar "Scheisse" och "I can't get out! HELP!" om vartannat.
Till slut säger hon åt mig att plinga på hos hennes granne och medan paniken stiger hos oss båda fifflar nämnda granne inne i sin lägenhet ett bra tag innan han väl kommer ut. En hel del "Is he there? Allo?" från hennes sida och ett par "He's coming! He's coming soon!" från min hinner avverkas, men till slut kommer den nästan enbart tysktalande gubben ut i trapphuset. Han försöker också med nyckeln utan någon framgång och nu står mina två äldre tyska grannarna på varsin sida av en dörr med ett uppenbarligen trasigt lås och skriker åt varandra på panikslagen tyska. Själv står jag där med min dumma jävla konservburk och kan bara betrakta kaoset jag orsakat.
Gubben hämtar iallafall en hel harang av verktyg, Christine skruvar loss hela låsanordningen från insidan och vi står där alla tre och försöker rucka loss den. Till slut, till slut, glider dörren upp och den uppskärrade stackars Christine kan pusta ut. Tillsammans med mig och granngubben. Nu följer en minst lika lång procedur med att försöka se till så detta inte händer igen. Gubben hämtar skruvmaskin och tar loss alla möjliga saker ur låset, det ojas och suckas och än en gång står jag där med min satans jävla konservburk och känner mig som den största klunsen någonsin.
Så när granngubben springer in i sin lägenhet för att hämta något till av sina miljarder verktyg frågar den raraste, finaste Christine mig "Oh, what did you need help with?". Har jag någonsin känt mig dummare än när jag sträcker fram burken med kidneybönor och en gammaldags konservöppnare och klämmer ur mig "Hehe, could you teach me how to open this?"? Svar nej, det har jag inte. Hon öppnar iallafall burken åt mig, vi inleder ett långt samtal om konservöppnare, jag säger att de svenska är mycket bättre, granngubben droppar att han bott i Malmö ett halvår och kan lite svenska bara sådär och hämtar dessutom sin motordrivna konservöppnare som är mycket bättre än någon annan och åh den kan vi hitta där och där och konservöppnare heter så och så på tyska.
Efter ännu mer fifflande med det trasiga låset, och ännu mer dumt stå-och-titta-på-ande från mig, den här gången med en öppnad konservburk i handen, kan vi konstatera att låskaoset förmodligen inte kommer att upprepas, och om det gör det har Christine båda våras nummer och kan ringa på hjälp.
Jag stapplar ner till lägenheten igen och känner mig helt utpumpad. Jag som bara ville öppna en burk med bönor.
Kommentarer
Trackback
