bortapaobestamdtid

Idag har varit en sån där dag som under absolut inga omständigheter skulle kunna gå till historien. Jag har väl "fått mycket gjort" - gjort en synundersökning, pluggat till högskoleprovet, fixat transport till att köpa en riktig säng imorgon, handlat ost... lagat riktig middag osv - men det skaver på något sätt ändå. Det har varit en sån dag som för många inte skulle gå till historien, men ändå skulle kännas tillfredställande. Det har varit en helt jävla vanlig dag.

Och det skaver.

Jag sitter här med någon sorts grus i skon, en lös fjäder i sängen, en stickad tröja som sticker OCH är för liten. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Jag tror att det där som skaver är alla dessa borden - jag borde plugga, jag borde träna, jag borde ut och träffa nya människor. Men det är som att jag har ett tunt lager av teflon på min person och alla borden bara rinner av dem. Kvar blir bara någon sorts... apati. Varför ska jag plugga om jag ändå ska hoppa av? Varför ska jag träna när det är svinkallt ute och jag inte har något gymkort att utnyttja för inomhusträning? Varför ska jag träna överhuvudtaget - för att upprätthålla något sorts ideal som jag/samhället/mest jag satt på mig själv? Varför ska jag ut och träffa nya människor när jag knappt gillar nya människor? Och när det är svinkallt ute?

Så jag läser någon sida i min superpretentiösa estetikbok. VARFÖR? Jag ser ett avsnitt Desperate Housewives. VARFÖR? Jag sjunker längre och längre ner i soffan och i det mörka lilla hål som är min sinnesstämning. VARFÖR VARFÖR VARFÖR?

Varför kan jag inte bara vara nöjd med att ha gjort det jag har gjort idag? Varför kan jag inte vara nöjd med, stolt över, att jag tagit mig utanför dörren idag? Tagit mig upp ur sängen? Vaknat överhuvudtaget? Det är på något sätt elakt ironiskt att den apati som drabbar mig allt som oftast kommer hand i hand med en orimlig prestationsångest.

Och det skaver.